några tankar om fyrke

Det skrivna ordet står ofta som ett torrt konstaterande av fakta. Det skrivna ordet fångar sällan nyanserna och är inte det bästa verktyget i kommunikation eftersom författaren och läsaren inte möts, utan skiljs åt av två kallt lysande datorskärmar.
I mötet, öga mot öga, kan ord som kan tyckas hårda ackompanjeras av en varm blick, ett leende eller ett nyfiket ansikte. I bloggtexten är ett hårt ord ett hårt ord, punkt!
I de lägen där man känner motparten tänker man att den andre inte kommer att ta det så hårt, eftersom den personen vet att man tycker om henne/han. Och när man inte känner den andra så är det inte så noga hur orden kommer uppfattas, för det är ju bara ett utbyte av tankar, eller?

Därför har jag valt att, i princip, hålla mig utanför debatten om fyrke.
För er som inte har hört talas om fyrke så finns upprinnelsen här och här.  För jag blir uppriktigt ledsen över tonen som präglar några av texterna, och framförallt kommentarsfälten. Bakom tangentbord fulla av spott sitter folk och kastar skit åt höger och vänster. Man anklagar folk för än de ena och än de andra, tillskriver dem åsikter de aldrig gett luft åt, kritiserar deras personligheter och val av livsstilar. Dessutom kritiseras saker som aldrig har tagits upp, och missförstånden är talrika som sandkornen på stranden.

Är det för mycket begärt att önska ett samtalsklimat som bygger på nyfikenhet, vilja att förstå och en önskan att lära känna varandra?
Svaret är tyvärr ett JA med stora bokstäver. Det är för mycket begärt.
För herrarna (mestadels… ) verkar inte intresserade av sådant. Istället drivs man av viljan att försvara sitt eget hus och samtidigt riva ner de andras hus.

Det är tråkigt, mycket tråkigt.

Jonas Lundström drog igång samtalet och menade att EFK domineras av fyrkantsevangelikalism (fyrke) vilket innebär att det finns ett ”åsiktspaket” som definierar en ”klassisk kristen tro”. Dessa åsikter är bl a att man ogillar homosex och rundknullning, ett evigt helvete, Jesus som enda vägen till Gud, bibeln som guds ord, att tron är det som räddar, att hur man lever sitt liv är underordnat åsikterna, att Jesus dog istället för oss och tog Guds straff på sig, jungfrufödseln, livet efter döden, Jesu fysiska uppståndelse, att Jesus gick på vattnet, treenighetsläran, Jesu gudom, kyrkogång, pastorer, nattvard, gudstjänster och ledare.
Det handlar alltså inte om åsikterna i sig, utan själva ”paketet” av åsikter som definierar den klassiskt kristna tron. Därför är det fullt möjligt att omfatta alla ovan nämnda åsikter utan att tillhöra fyrke.
Vidare hävdar Jonas att fyrke gärna tar till maktspråk och hot för att tysta avvikande röster.

Sedan går diskussionen varm på Jonas blogg, Stefan Swärds blogg och en hel uppsjö av andra bloggar.

Väldigt snart uppmanas Jonas att svara på en hel drös frågor där man vill att han ska berätta hur han tror, vilket han också gör.

Det som jag i första hand reagerar på, vilket också verkar vara det som Jonas gått igång på från första början, är att kristen tro så lätt blir ett åsiktspaket. Tro så här och så här, så är allt lugnt och du kommer till himlen när du dör – lätt och enkelt.

Min erfarenhet är dock att frälsningen inte är att svara rätt på ett teologiskt prov.
* treenigheten -> check.
* jungfrufödsel -> check
* homofobi       -> check
* bibeln som guds ord -> check
G R A T T I S, du är nu en fantastisk kristen som doftar av Guds rike. Lev väl så ses vi på andra sidan graven!

De enda som träffade Jesus, och ”trodde” ”rätt” om honom var demonerna. Petrus säger också vid ett tillfälle något sant om Jesus, vilket Jesus förklarar för Petrus omöjligt kan vara hans egen slutsats, utan något Gud uppenbarat för honom. Och bara några rader senare säger Jesus till Petrus: ”gå bort från mig Satan”.

Jesus säger ”Inte alla som säger Herre herre till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Vidare, när Jesus skiljer på får och getter så är de inte de som har kryssat i rätt rutor på testet som blir räddade, utan de som har gjort rätt.

Vi kan har hur ”korrekta” åsikter som helst, hur fin tro som helst, hur bra värderingar som helst, men om de inte innebär befrielse för de fångna, syn för de blinda, kläder för de nakna eller ett glädjebud för de fattiga – vad spelar då åsikterna, tron och värderingarna för roll?

Varför då ägna så mycket tid, kraft, energi och ilska åt detta?
Nu är det ju inte så att jag inte menar att det skulle vara helt oviktigt vad man tror eller hur man väljer att sätta ord på det. Det är viktigt, absolut, men i förhållande till vad man faktiskt gör så menar jag att det helt klart har en underordnad betydelse.
Jag kan ju välja att tro att Jesus är herre, men om jag fortsätter att bekänna de jordiska herrarna, vad spelar då min bekännelse till Jesus som herre för roll?
Och om man nu tvunget ska ge sig ut och kritisera med skarpa pennan så skulle jag ju hellre se att man kritiserade bekännelsen av de jordiska herrarna, istället för nyanser i hur man ser Jesus som herre.
Åsikter och trossatser som inte blir kött och blod är inte värda att kritisera eller förbanna, det är bara att skita i dem.
Och att då ställa samman ett åsiktspaket som definierar ”klassisk kristen tro” blir för mig ganska löjligt och meningslöst.
Observera här att jag I N T E säger att de som omfattar fyrke inte omsätter sina åsikter i praktiken. Det jag lackar på är att man värderar åsikterna högt, och praktikerna lågt.

En mening som i slutet av debatten seglat upp som en riktig höjdare är när Jonas skriver  ”99% av alla kristna är okunniga om Jesu budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv”. Denna mening får Stefan att kalla Jonas för sektledare.
Jag skulle dock vilja hävda att den är ganska så sann (och jag vill förtydliga och säga att jag själv, tyvärr, räknar mig till de 99 procenten). Jag känner ganska väl till vad Jesus pratade om, men för den som kollar lite på mitt liv så är det smärtsamt tydligt att jag uppenbart skiter i det mesta som Jesus sa.
När jag partajar, så gör jag det mest med mina polare. Jag bjuder sällan in dem som inte blir inbjudna någon annanstans eller har möjlighet att bjuda tillbaka.
Jag ger inte åt alla som ber mig.
Jag samlar skatter på jorden.
Jag bekymrar mig för morgondagen.
Jag dömer.
Osv osv osv
Men min bön är att jag ska sluta leva som om jag var ointresserad av det Jesus säger.

Avslutningsvis:
Jag tycker att det är djupt olyckligt när klassisk kristen tro blir ett åsiktspaket, och när man kritiserar den som ifrågasätter detta gör det genom att be att få svar på massa frågor om hur en person tror eller inte tror.
Tänk om vi kunde börja tänka klassisk kristen tro som bergspredikan, Jesu programförklaring och utlevandet av Guds rike.

För den som, mot förmodan, är intresserad av att sätta sig in i debatten så kan man göra det här: swärd, josefine, josef, kolportören, jaktlund, wenell

vikten av goda vänner

Böcker, filmer, tidningar och föredrag kan verkligen inspirera, utmana och skapa en längtan hos åhöraren. Men ofta är det först i mötet med en person man älskar som längtan tar ordentlig fart. När den man tycker om delar sina tankar, erfarenheter och berättelser så är det svårt att värja sig och man smittas omedelbart av passion, frustration och längtan efter det man hoppas på.

 

I helgen som gick hade jag förmånen att få hänga med Tomas L som, trots att vi sällan ses, är en mycket god vän. Jag ser det som en stor nåd att få känna honom och att få lyssna till honom. Han är en mycket smittande man.

Så om du längtar efter att längta mer, eller att fyllas av entusiasm och tro så är mitt tips att du spenderar tid tillsammans med Tomas.

 

Stort tack för en trevlig helg!

fasta och fiesta

”Våra förfäder gladde sig åt en handfull bär som de hittade på en buske på sensommaren och såg dem som tecken på en gudomlig skapares oväntade frikostighet, men vi blev moderna när vi slutade bry oss om de sporadiska gåvorna från ovan och försökte göra alla njutbara sinnesförnimmelser ständigt och omedelbart tillgängliga.”
Alain de Botton i boken arbetets lust och leda.

Hur njuter vi av saker, när de är tillgängliga alltid och överallt?
Hur blir vi tacksamma, när vi tar allt för givet?
Finns fiesta utan fasta?

ta fighten

Här har varit tyst väldigt länge. Den som är nyfiken kanske undrar varför, och så gör även bloggens författare. Talesättet ”det är aldrig för sent att ge upp” gäller dock även tystnaden, så nu kommer det bli ljud i skällan och liv i luckan igen.

De senaste veckorna har jag alldeles för ofta hamnat i olika diskussioner med människor, diskussioner där de andra gett luft åt rasistiska åsikter och främlingsfientliga tankar. Formuleringar som ”jag är inte rasist, men …” eller ”alltså jag känner många utlänningar, men …” och ”jag gillar folk från andra länder, men …” plus ”alla människor är lika mycket värda, men … ” samt ”jag är gift med en vietnamesiska, men …”.

Tumregeln är att alltid bli misstänksam när folk säger något fint följt av ett ”men”, för efter detta ”men” kommer alltid något som står i bjärt till kontrast till det man just sagt. Inleder man med något fint och ett ”men” så verkar folk tro att det går bra att säga vad som helst efter det, och ändå komma undan som vettiga och reko.
Jag vill inte göra dessa människor besvikna, men jag vill ändå hävda, å det mest bestämda, att det inte stämmer.
Det som gör mig mest ledsen och arg är att i princip alla jag haft dessa hemska samtal med verkar tro att deras rasistiska ståndpunkter är något som alla egentligen är överens om, och att de själva är modiga som vågar säga det som alla tänker med de flesta inte vågar säga.

Givetvis har jag inte varit tyst, utan jag har protesterat högljutt och sagt emot så mycket det bara har gått. Men av någon oförklarlig anledning så har det varit helt meningslösa protester och motargument. Det har känts som att de jag har pratat med verkar ha tolkat min kritik som att de har rätt, vilket har gett dem vatten på sina kvarnar och de har fortsatt mala på med förnyad intensitet.
Jag tycker det är väldigt viktigt att ta fighten, att säga emot, att protestera, att visa hur fel de har och försökt få dem att tänka om. Resultatet är dock nedslående. Det är som att öppna ögonen på en blind person, det spelar ingen roll om ögonlocken är lyfta om ögat inte fungerar.

Var kommer de stinkande åsikterna ifrån?
Varför är så många främlingsfientliga och rasistiska?
Vad kan vi göra åt saken?

Efter många diskussioner på kort tid känner jag att jag är nära att kasta in handduken. Hur länge orkar man dunka sitt huvud mot en stenhård betongvägg?
Jag vill inte ge upp, jag vill känna hopp, jag klarar inte att vara tyst… men hur länge orkar man? De är så många, och det händer så ofta.
Men det får aldrig vara oemotsagt. Vi måste bemöta alla sådana här åsikter, och göra det på ett fredligt och kärleksfullt sätt. Vi måste tro att ljuset övervinner mörkret.

Har du några förslag på hur så är du varmt välkommen att dela med dig av dessa.

Gud, gör våra hjärtan mjuka och låt våra famnar vara öppna.
Ge oss kraft att ta fighten och hindra oss från att ge upp.

Anti-rasistisk valinsamling!

Anti-rasistisk valinsamling!

Ge 100:- för varje % Sd får i valet t Ingen människa är illegal

http://www.ingenillegal.org,Pl.g.472543-8

att lämna spår

Överallt och alltid lämnar vi spår efter oss. Även om vi skulle vilja gå genom hela livet spårlöst så är det omöjligt. Vi lämnar spår i de gemenskaper vi är en del av, hos de människor vi möter, i naturen osv mm etc.

Eftersom jag, nu och i många år bakåt i tiden, arbetar med missbrukare och hemlösa så är döden en ganska frekvent gäst i verkligheten. Ofta, alldeles för ofta, så avlider människor som befinner sig i min närhet.

När någon går bort så blir det tydligt vilka spår den personen lämnat bakom sig.
Det naturliga är ju givetvis att man främst talar om de positiva spår som en person lämnat bakom sig. Vi talar om saknad och delar med oss av fina och goda minnen.
Men o princip alltid kommer det fram några av de negativa saker som förknippas med den döde.

Härom månaden så dog en människa som jag tyckte väldigt mycket om. Han hade en mycket stor bekantskapskrets som sträckte sig in i många olika sammanhang och hans död gick allt annat än obemärkt förbi.
Han hade varit nykter i flera år, men han hade fortfarande god kontakt med de människor som befinner sig där han själv levde större delen av sitt liv. Så jag hörde människor tala om honom, och att han var död, på väldigt många platser… allt ifrån a-lagarbänkarna i parken till på socialkontoren, från anslagstavlan på stadsmissionen till sydsvenskan.

Det som är unikt med den här mannen är att ingen, och nu menar jag verkligen I N G E N hade ett enda ont ord att säga. Överallt mindes man honom med varm kärlek och med stor saknad.
Han satte tydliga gränser, på ett kärleksfullt sätt.
Han älskade, utan att dalta.
Han visade respekt och var ödmjuk.

Min önskan är att mina spår jag lämnar bakom mig ska vara väldoftande och vackra. Men jag vet, allt för väl, att det inte ser ut så idag. Men min bön är att jag ska få bli mer lik min döda vän.

Vilka spår lämnar du bakom dig?

Lennart, vila i fred, frid och fröjd.

Är Kyrkan ett serum?

Idag bjuder jag på ett stycke från kapitlet ”två tiggarmunkar” i boken ”Thomas av Aquino” av Chesterton.

Ett helgon är en medicin, ty han är ett gudomligt motgift; han återger vanligen världen hälsan genom att överdriva just det som världen försummar – och det är inte detsamma i varje generation. Var generation söker utifrån sin egen instinkt sitt eget älsklingshelgon; han blir inte det som folk helst skulle vilja ha, men vad de bäst behöver. Detta är säkerligen den alltför ofta missförstådda innebörden i de ord som ställdes till de första helgonen: ”I ären jordens salt”. Salt bevarar inte kött genom att vara som köttet självt, men genom att vara något helt annat än köttet. Kristus sade inte till apostlarna, att de bara var utmärkta människor – eller de enda utmärkta människorna – men att de var av en annan sort än folk är mest, och därför ständigt främlingar bland folket – texten om ”jordens salt” är förvisso lika skarp, brännande och bitter som själva smaken av salt. Just därför att de är annorlunda än folk är mest, får de inte mista sin motställning till världen: ”Om saltet mister sin sälta, varmed skall man då salta?” Denna fråga betyder något helt annat och mycket mer än en vanlig klagan över att det bästa köttet gått förlorat. Om världen blir för världslig kan Kyrkan ju näpsa den, men om Kyrkan börjar bli för världslig, så kan ju inte världen rimligen näpsa den för dess världslighet.

Ett tips

I några dagar till ligger de sista fem avsnitten i URs serie ”Hemlös” ute på UR PLAY.
Så passa på att kolla, om du har lust.
I del 6 (alltså första delen som ligger ut av de fem som finns nu) figurerar en sköning som jag känner i malmö.

Kolla här

malmös starke man

Jag har en fantastisk väninna som troget säljer Aluma, hemlösas tidning i Malmö. Hon står nästan alltid på samma plats och säljer tidningen till förbipasserande malmöbor. Hennes plats är strategiskt vald och många är vi som passerar hennes plats.
Hon är mycket vacker.
Och hade det inte varit för att hon sålde hemlösas tidning så skulle man inte gissat att hon är hemlös. Hon är helt enkelt en Alumaförsäljare som sticker ut lite, och som man känner igen (även om man inte känner henne).

Härom dagen så stod hon, på sin försäljningsplats, och pratade med en politiskt aktiv kvinna. Då kom Ilmar Reepalu gående. Ilmar är kommunalråd i Malmö, och han passerar kvinnan flera gånger varje vecka.
Aldrig någonsin har han köpt tidningen (av henne i alla fall). Aldrig någonsin har han hälsat på henne. Aldrig någonsin har han pratat med henne.

Hur som helst. Kvinnan har precis figurerat i ett offentligt sammanhang, så många vet vad hon heter.
När Ilmar ser att hon står och pratar med den politiskt aktiva kvinnan så går han fram. Han börjar prata med den politiska kvinnan, men inte med försäljaren, och säger: ”Detta är XXX XXX, och när man ser på henne så ser man hur bra vi hanterar hemlösheten i Malmö. Hon är hel och ren och har något att göra. Malmö är en bra stad att vara hemlös i, så länge det är vi som styr”.

Vad Ilmar inte vet är att kvinnan inte får särskilt mycket hjälp av Malmö. Det enda hon får hjälp med är ett boende. Men det är inget höjdarboende direkt. Hon är nykter, men bor i ett kollektivt boende för aktiva missbrukare. Hon vill gärna flytta, eftersom hon tycker det är tufft att hålla sig nykter och drogfri i en miljö där ingen annan är det. Men soc tycker att det är ett perfekt boende för henne eftersom hon är en ”hemlös missbrukare”.

Jag skriver inte de här raderna för att jag tycker att Ilmar är en dålig människa.
Jag skriver för att jag är lite arg på avståndet mellan politiker och de som är lite lägre ner på samhällsstegen.
Varför är det ok att komma fram och prata när det redan är en annan politiker på plats och då använda min vän som ett medel för att visa på sin egen förträfflighet. Det är ju uppenbart att han inte har någon aning om hennes situation.
Och nu när han dessutom har fått reda på hennes namn kan man ju tycka att han borde stanna för att prata lite med henne nån gång, och inte bara använda henne som ett exempel för att glänsa inför en annan politiker.

kliva ned från pidestalen

I allmänhet är det så att människor har en bild av oss, som är bättre än vad vi egentligen är. I alla när det handlar om folk som inte tycker illa om oss.
Följden av det är att vi är ganska angelägna att verka vara bättre än vi egentligen är, för vi trivs ju ganska bra med att människor tror gott om oss.
När vi blir satta på pidestal, så trivs vi ju med det… och inget konstigt med det.

Så därför anstränger vi oss hela tiden för att ytan ska vara ok. Kläderna ska vara schyssta, håret ok, leendet brett och tänderna vita och raka. Problemen döljer vi fingerfärdigt under ytan, och när vi pratar så ser vi till att inte nämna något om dem.
För varför skulle vi vilja kliva ned från pidestalen, och visa människor att vi är sämre än de trodde?

Kanske (eller rättare sagt: högst troligt) är det så att det här mönstret är ännu tydligare i kyrkan, än någon annanstans.
För vi vet ju alla att den som är kristen är en lyckad människa, som mår bra och saknar problem.
Eller? ( mark 8:14, 13:9, matt 10:22, osv )

När vi alla står på våra pidestaler, och skickligt döljer våra brister, så ökar avstånden mellan oss. För bara där det finns öppenhet och ärlighet finns det närhet.

Men hur gör man då för att kliva ned?
Visst hade jag kunnat skriva en fem-i-topplista på mina brister, så att ni alla kunde gotta er i dem. Men det kanske inte är det bästa alternativet.
Hur gör man?
Hur gör du?

( en bra bok är ju ”fotspår i glastrappan” där Magnus Malm skriver om att människans strävan är uppåt, babels torn, medan Gud går ner, fil 2 )